Vem där?
Under ugefär sex veckors tid har jag fått anonyma samtal till mobilen. Det är någon som varje dag ringer upp och lägger på när jag svarar. Ibland står det "skyddat nummer", iblad "dolt nummer"..vet inte vad det är för skillnad men jag antar att det är från samma person.
Hursom, läskigt är det! Vissa dagar kan det ringa över 5 gånger, och aldrig är det någon som säger något. När jag svarar är det bara tyst i luren, fast nån gång har jag hört lite bakgrundsmusik, och sedan klicket.
Jag förstår inte vitsen med att sitta och ringa upp någon såhär dagligen, bara för att lägga på. Är det verkligen så kul, efter sex veckor?!
Om det inte slutar snart tänker jag banne mig byta nummer.
Hursom, läskigt är det! Vissa dagar kan det ringa över 5 gånger, och aldrig är det någon som säger något. När jag svarar är det bara tyst i luren, fast nån gång har jag hört lite bakgrundsmusik, och sedan klicket.
Jag förstår inte vitsen med att sitta och ringa upp någon såhär dagligen, bara för att lägga på. Är det verkligen så kul, efter sex veckor?!
Om det inte slutar snart tänker jag banne mig byta nummer.
cykelkris
Min cykel och jag har varit med om mycket tillsammans. Under våra sex år ihop har vi upplevt allt från panikstressiga mornar och halkiga isar till separationer och semester på Gotland.
En gång när cykeln min var stulen såg jag en man cykla omkring med den på Bäckby centrum. Tuff hjältinna som jag var stoppade jag honom och fick cykeln till polisstation. Där stod den, efterlängtad, flera månader innan jag fick hämta hem den. Men skadorna den fått under stöldtiden gjorde att den stod läängelänge i källaren och väntade. Inte förrän för någon vecka sedan plockade jag upp den i dagsljuset. Den fick sig då en rejäl upprustning för att jag skulle kunna cykla till jobbet som ligger på andra sidan stan. Det var lyckliga och härliga färder vi fick...fram tills i lördags.
Min cykel har nu plötsligt börjat trotsa och stödda upp sig ordentligt. Härom dagen när jag skulle cykla hem började den bromsa av sig själv och låta som jagvetintevad. Sedan hoppade kedjan och bakhjulet började svaja. Jag, som egentligen hade bråttom hem, fick muttrandes släpa cykeln den resterande halvmilen hem till källaren.
Tacka vet jag de gamla trogna cyklarna i sommarstugan! De håller sig cyklingsbara år efter år genom ur och skur.
En gång när cykeln min var stulen såg jag en man cykla omkring med den på Bäckby centrum. Tuff hjältinna som jag var stoppade jag honom och fick cykeln till polisstation. Där stod den, efterlängtad, flera månader innan jag fick hämta hem den. Men skadorna den fått under stöldtiden gjorde att den stod läängelänge i källaren och väntade. Inte förrän för någon vecka sedan plockade jag upp den i dagsljuset. Den fick sig då en rejäl upprustning för att jag skulle kunna cykla till jobbet som ligger på andra sidan stan. Det var lyckliga och härliga färder vi fick...fram tills i lördags.
Min cykel har nu plötsligt börjat trotsa och stödda upp sig ordentligt. Härom dagen när jag skulle cykla hem började den bromsa av sig själv och låta som jagvetintevad. Sedan hoppade kedjan och bakhjulet började svaja. Jag, som egentligen hade bråttom hem, fick muttrandes släpa cykeln den resterande halvmilen hem till källaren.
Tacka vet jag de gamla trogna cyklarna i sommarstugan! De håller sig cyklingsbara år efter år genom ur och skur.
Posta brev
Kuvertet är seglat, frimärkena påslickade och adressen ditklottrad.
Ska dra mig mot den gula postlådan och putta i brevet, innan kl 18.
Konstigt det där, jag tycker alltid det är lika läskigt att släppa taget om brevet när jag ska lägga det i lådan. För när jag väl släppt finns ingen återvändo, då kan jag inte plocka upp det igen.
Inte för att jag inte vill skicka brevet, men jag börjar nervöst fråga mig själv; satte jag dit frimärke nu? sitter det ordentligt så det inte lossnar? skrev jag adressen rätt? lade jag ens i brevet i kuvertet? osv, osv..
ja, det är ju inget jag lider av precis, så illa är det inte. Det är bara min velande velis i mig som tittar fram ibland, som t ex när jag postar brev.
men nu har jag som sagt checkat av dessa punkter så denna gång blir det inget velande. Bara släppa taget och vänta ivrigt på svar..
Ska dra mig mot den gula postlådan och putta i brevet, innan kl 18.
Konstigt det där, jag tycker alltid det är lika läskigt att släppa taget om brevet när jag ska lägga det i lådan. För när jag väl släppt finns ingen återvändo, då kan jag inte plocka upp det igen.
Inte för att jag inte vill skicka brevet, men jag börjar nervöst fråga mig själv; satte jag dit frimärke nu? sitter det ordentligt så det inte lossnar? skrev jag adressen rätt? lade jag ens i brevet i kuvertet? osv, osv..
ja, det är ju inget jag lider av precis, så illa är det inte. Det är bara min velande velis i mig som tittar fram ibland, som t ex när jag postar brev.
men nu har jag som sagt checkat av dessa punkter så denna gång blir det inget velande. Bara släppa taget och vänta ivrigt på svar..
